Nu ska jag vara så härligt sentimental som jag var i detta inlägget.
Fyfan vad jag är trött på allt. Jag vill bara lägga mig ner på och gråta. Men det går inte, det tar stopp. Känns som att jag går runt och låtsas hela dagarna. Jag har glömt vem/vad jag är. Jag är inte säker på något längre, jag har fokuserat på en enda grej så länge så att jag har smält ihop med den tanken. Jag har glömt vad som hände innan, vad som var innan. Jag hatar att behöva låtsas, att låtsas vara något jag inte är. För ingen nytta. Samma person går fortfarande bara förbi mig i korridorerna, samma person märker inte när jag gjort något med håret. Samma person som skapat så mycket glädje hos mig, skapar nu bara en stor bubbla runt mig. En bubbla full av hat och förakt.
Fyfan. Livet suger.