Hmm.. detta är inget vidare. Men när man står framför sig själv i spegeln och tänker så blir det lätt konstigt. Jag tänkte en tanke, som jag nu inte kan sluta tänka på. Just när jag tänkte på det var det som att det glittrade till i ögonen på mig. Inte av glädje - utav en möjlig framtida skadeglädje. Det var som om jag kände ett brus inom mig, jag förtjänar det. Tänkte jag, och såg det där självgoda leendet. Som en spion som lyckats med sitt uppdrag eller en skurk som smider planer. Men vafan? Jag som kallar folk omogna till höger och vänster. Sitter och funderar på hur jag mest kan komma åt denna människa som kommit mig under huden såpass. Men samtidigt, så äcklar det mig. Att jag faktiskt gör det, och ägnar mer tid åt denna personen. Jag är nog inte så bra som jag tror att jag är ändå, jag är som alla andra. Vilket jag vetat innan också, men inte att jag var riktigt så pass lika alla andra.