III

Ah snälla Maria, som alltid försöker muntra upp mig. Jag trycker fram ett litet leende, vi går tysta bredvid varandra ut till vår bänk. På den övergivna asfalterade skolgården. 6 bänkar, 3 "trianglar" som vi kallar de. Som ska tjänstgöra som nån typ av sittplatser. Men som blivit mer som ett skyddsställe för rökarna. Vår bänk är kanske inte det direkt smartaste valet. Precis mellan första entrédörren och den andra dörren lite längre bort. Vi har iallafall uppsikt över skolgården och nu äter ju alla ändå så det är ju fritt fram. Jag sätter mig med benen i kors och märker att det gått en springa i mina tights. "Fan asså! Såna här håller ju aldrig!? Man kan ha dom en gång sen är det vips ner med dom i soporna. 50 kr/paket. Fan vilket skit." Maria ser på mig med en misstänksam blick, jag kan se hennes frågande blick på mig. "Kallade hon ut mig för det här?"

II

(2) Jag var nära på att snubbla, var inte alls beredd på att nån skulle dra i mig. Fick en reflex att dra mig tillbaka men då kände jag att Snobben och hans gäng gick bakom mig. Lika bra att lägga på det coola ansiktet nu. Leka lite fjortisaktig, sånt verkade killar gilla ju. Vi kom in i matsalen, i början där man tar mat. I mitten av en korridor med glasdörrar runtom. Så man såg de som tog mat utifrån den riktiga korridoren. Där ställde sig Snobbens gäng och glodde. Hemskt, tänkte på att han kanske glodde på vad jag tog. Skulle han tycka sämre om mig om jag tog för lite grönsaker? Skulle han tro jag var ett matvrak om jag tog för mycket mat? Eller om tallriken var för tom? Tog lite broccoli, fast att jag visste att jag inte skulle äta det. Ju längre fram jag kom desto mer grönsaker tog jag, lite pastasallad.. lite tomat. Lite annat som jag inte ens kan nämna vid namn. Jag visste ju innerst inne att jag inte ens skulle äta hälften av det. När jag tillslut kom fram till maten som serverades såg jag vad det var idag. Pastagratäng, såg okej ut. Lite som gegga som blivit överkörd av en pansarbil men man kunde urskilja potatis där nånstans så jag chansade. Nu var det dags, den stora finalen av denna oändliga teater. Nu skulle jag gå förbi idioterna också. Rörde lite extra på benen innan jag gick ut ifrån mattantens revir. Jodå, jag kan gå. Jag har inte fått mat under fötterna och håret ligger som det ska. Nästan som att ta sats. Sträck på ryggen, verka oberörd. Akta så att du inte spiller maten. Nu. Ett, två, tre! Där gick jag, nästan framme. Nästan framme.. nääästan. Innan jag hunnit reagera hade en liten sexa backat in i mig. Det enda som flög i mitt huvud var svordomar som är så grova så att man inte kan skriva dom. Fan fan fan hur gör jag nu? Äh lek cool. Piece of cake. "Vafan gör du din idiot? Se dig för fan!". Där i ögonvrån ser jag snobbens gäng stå och småglina. Som snart bryter ut i totalt flabb. Raseriet går fortfarande runt i blodet och jag ger den lilla småskiten en till sur blick och går därifrån och sätter mig som att inget hänt. Fast att jag egentligen bara vill sjunka genom jorden. Jag ger Maria en enda blick som säger med stora bokstäver. "Vi behöver snacka. Nu". Maria lyfter på ögonbrynen och hennes grönblåa ögon blir med ens större. Som för att jag ska bekräfta, vilket jag gör. Jag nickar tyst. Vi reser oss i samma sekund och samtidigt märker jag våra bordskamraters blickar i ryggen. "Ojdå, vad tog det åt er nu då?" sa Erika. Tjejen i parallelklassen som jag aldrig gillat. Ska bara lägga sig i allt och spela nånting hon inte är. Men man sätter sig med dom man inte blir utstött av. Hellre sitta med gänget än att gå emot ledaren och få sitta ensam. Jag har ju Maria och de andra. Men jag skulle inte vilja utsätta dom för att välja så. Fast att jag aldrig skulle tveka på vem dom skulle välja. Vi går ju i åttan, sen är det bara ett år kvar. Lika bra att stå ut och vara tyst. Jag går fram till diskbänken i skolmatsalen och skrapar ner nästan all den mat jag tog upp för några minuter sen. Äta kan jag göra sen. Med ens känner jag den där doften. Den doften jag kan känna på 200 meters avstånd. (Dels pga att killar aldrig lär sig att ta på sig parfym med måtta. Inte ens faren min klarar av det och han är 40 bast.) Jovisst är det han, blicken styr sig från hans undvikande blick till tallriken. Herregud, alla killarna har alltid fullproppade tallrikar. Jag förstår inte hur de kan äta så mycket, dels av mängden och dels att det är skolmaten. De ser ut som att maten ska välla över tallriken vilken sekund som helst. Men det verkar som att han är så fokuserad på att verka oberörd och bara tänka på att balansera tallriken. Att inte titta på mig, se mig. Jag vill inte det heller, det känns som att det snart väller över för mig. Jag känner den där kvävande känslan i halsen igen. Jag försöker tvinga fram ett litet leende till mattanten som står och ser sur ut över att jag slängt så mycket. Men det går inget vidare, jag börjar gå ut ur matsalen samtidigt som jag hör Marias flåsande steg efter mig. "Puh! Bella, ta det lite lugnt med mig nu va? Jag har ju precis ätit. Vill inte få håll ju, du vet jag vill ju se så snygg ut som möjligt nu när jag fått Tobbes uppmärksamhet." *Blink Blink*.

I

(1)  -Aj! Men sluta då! Det gör ju ont fattar du väl? Sa jag med en brysk ton. Olof satt bredvid mig och såg förvånad ut över mitt plötsliga utspel. Han hade ju fått knipa tag i mina knän innan, det var hans typ av berörelse. Att visa att han brydde sig, om inte annat fick jag mig en kläm på axeln. Kändes väldigt grabbigt och konstigt. Inte så att jag ryser när han rör mig. Men ändå, han är så liten inuti. Som en liten pojke som är förälskad. I mig av alla, det är det sjukaste. Jag hade vetat om det ett bra tag. Men idag orkade jag verkligen inte, jag tyckte det räckte mycket väl med att sitta bredvid honom. Vi satt utanför skolmatsalen. Vi hade precis haft matte uppe i Alfa salen, där jag halvsovit som vanligt. Jag kunde ju säga adjö till min önskan om ett mvg i matte. Så mycket förstod jag själv. Vi väntade på att vår biologilärare skulle komma ut och låta oss gå in i matsalen och äta den "så goda resturangmaten" enligt honom. Just då öppnades dörren till Beta salen. Väntade.. väntade.. lite till. Damn, det var inte han. Inte han heller, där kom fjortistjejerna ut. Var är han? Han är väl inte sjuk? JA! Där kom han. Snobben som jag så snällt kallar honom. Han som jag har haft känslor för så länge, som egentligen inte förtjänar det. Där gick han genom korridoren så coolt som han bara kunde. Han hade byxorna lite slarvigt nere så att man såg hans kalsonger. Björn borg, såklart. Chockrosa dessutom. Jag hade inte sett honom ha samma par kalsonger på hela året. Därav namnet Snobben. Just då när jag funderade på det faktumet såg han mig. Kunde fortfarande inte tolka hans blickar. Det var ju han som började med allt egentligen. Jag kollade bak en gång på engelskan så långt bak att jag inte ens kan minnas när. Han tittade så konstigt på mig, sorgset. Valpögon. Hmm.. tänkte väl inte mer på det än 2 sekunder. Sen satte jag mig, såg inte min bordskamrat. Jag hade fått platsen bredvid min engelskagrupps skolkare nummer 1. Skönt för mig, jag slapp ju ha nån bredvid mig och kunde ha fötterna på stolen bredvid om läraren var på bra humör. När han väl var där var han tyst, sa inte så mycket. Vi hade ju inte så mycket att säga varandra heller, en nörd och en skolkare går inte ihop. Hellre det än att han la sig i eller sa något taskigt. Det var så bra tider då, jag hade inte den blekaste aning om vad som skulle hända mig. Svassade runt där i min lilla egna värld, det var bara mina kompisar som hade kärleksproblem. Men allt eftersom märkte jag mer och mer blickar. Jag började titta tillbaka. Och så var hela karusellen igång. Nu är det annat, jag kan inte sluta glo på denna människa. Hade man bett mig rita av honom hade jag kunnat göra det ur varenda vinkel. - Linda! Linda! Hörde jag nån säga. Jag vaknade bryskt. - Vad dagdrömmer du om? Vi ska in, kom nu. Maria, min älskade Maria. Min vän i vått och torrt drog i min arm och väckte mig ur denna allt för vanliga dagdröm och drog in mig i matsalen.

RSS 2.0