I
(1) -Aj! Men sluta då! Det gör ju ont fattar du väl? Sa jag med en brysk ton. Olof satt bredvid mig och såg förvånad ut över mitt plötsliga utspel. Han hade ju fått knipa tag i mina knän innan, det var hans typ av berörelse. Att visa att han brydde sig, om inte annat fick jag mig en kläm på axeln. Kändes väldigt grabbigt och konstigt. Inte så att jag ryser när han rör mig. Men ändå, han är så liten inuti. Som en liten pojke som är förälskad. I mig av alla, det är det sjukaste. Jag hade vetat om det ett bra tag. Men idag orkade jag verkligen inte, jag tyckte det räckte mycket väl med att sitta bredvid honom. Vi satt utanför skolmatsalen. Vi hade precis haft matte uppe i Alfa salen, där jag halvsovit som vanligt. Jag kunde ju säga adjö till min önskan om ett mvg i matte. Så mycket förstod jag själv. Vi väntade på att vår biologilärare skulle komma ut och låta oss gå in i matsalen och äta den "så goda resturangmaten" enligt honom. Just då öppnades dörren till Beta salen. Väntade.. väntade.. lite till. Damn, det var inte han. Inte han heller, där kom fjortistjejerna ut. Var är han? Han är väl inte sjuk? JA! Där kom han. Snobben som jag så snällt kallar honom. Han som jag har haft känslor för så länge, som egentligen inte förtjänar det. Där gick han genom korridoren så coolt som han bara kunde. Han hade byxorna lite slarvigt nere så att man såg hans kalsonger. Björn borg, såklart. Chockrosa dessutom. Jag hade inte sett honom ha samma par kalsonger på hela året. Därav namnet Snobben. Just då när jag funderade på det faktumet såg han mig. Kunde fortfarande inte tolka hans blickar. Det var ju han som började med allt egentligen. Jag kollade bak en gång på engelskan så långt bak att jag inte ens kan minnas när. Han tittade så konstigt på mig, sorgset. Valpögon. Hmm.. tänkte väl inte mer på det än 2 sekunder. Sen satte jag mig, såg inte min bordskamrat. Jag hade fått platsen bredvid min engelskagrupps skolkare nummer 1. Skönt för mig, jag slapp ju ha nån bredvid mig och kunde ha fötterna på stolen bredvid om läraren var på bra humör. När han väl var där var han tyst, sa inte så mycket. Vi hade ju inte så mycket att säga varandra heller, en nörd och en skolkare går inte ihop. Hellre det än att han la sig i eller sa något taskigt. Det var så bra tider då, jag hade inte den blekaste aning om vad som skulle hända mig. Svassade runt där i min lilla egna värld, det var bara mina kompisar som hade kärleksproblem. Men allt eftersom märkte jag mer och mer blickar. Jag började titta tillbaka. Och så var hela karusellen igång. Nu är det annat, jag kan inte sluta glo på denna människa. Hade man bett mig rita av honom hade jag kunnat göra det ur varenda vinkel. - Linda! Linda! Hörde jag nån säga. Jag vaknade bryskt. - Vad dagdrömmer du om? Vi ska in, kom nu. Maria, min älskade Maria. Min vän i vått och torrt drog i min arm och väckte mig ur denna allt för vanliga dagdröm och drog in mig i matsalen.
Kommentarer
Trackback
