Jag har funderat mycket, och länge på detta. Hela tiden. Jag är så trött på det. Det här med vänskap. Tjejer är så falska. Så äckligt falska. I ena sekunden sitter nån och säger "Men jag älskar ju dig Carro" och skit. Och i andra sekunden får jag reda på saker på omvägar som sagts. Det är inte första gången heller. För det är en sak jag aldrig tolererar: Att komma i andra hand, att vara reserv. Man ska ha fler kompisar, det är klart. Men sekunden man säger att man är närmsta vänner. Inte bästa vänner som i småskolan. Utan närmsta vän, väninnor yada yada så tar jag det som att båda ska ge lika mycket i vänskapen. Jag fattar inte såna tjejer som har en som de alltid ska ha i första hand. En vacker dag står man där ensam då, helt själv. Hur nice är det?

Jag vet en sak, jag är en bra kompis. Jag kan få dig att skratta, jag kan gråta med dig, jag kan hjälpa dig om du bara ber mig. Jag ger dig min fulla åsikt. Jag är inte perfekt. Men vem är det? Vem fan är en person som tror sig ha rätten att välja mellan sina vänner och sätta mig i reservfacket? Vill du inte umgås med mig, gör inte det. Det gäller antingen att satsa lika delar eller ingenting. Jag är inte dum. Jag ser och jag hör och jag märker. Även om jag inte alltid säger det utan vill ha konkreta bevis på mina misstankar. Men det är väl sant som det sägs. Tjejer kan inte vara tre i en grupp. Det är antingen två eller inget. När det blir tre är det alltid nån som blir tredje hjulet. Jag har alltid funderat på vem av de i närheten som skulle väljas bort om man var tvungen att välja en att vara med. Inte två, utan en. Och jag vet med 99% säkerhet att jag i detta fallet skulle väljas bort. Säger du att du älskar mig, så gäller det att visa det också. Få mig inte att känna mig som en efterhängsen reserv eller nåt att fördriva tiden med.

Saken som förvirrar mig mest är varför. Varför skulle jag väljas bort? Är det för att man inte delar samma religion (och därmed samma åsikter) eller för att vi inte har samma saker genemsamt? Varför ska jag alltid behöva ta iniativet till att ses? Känna som att jag bönar och ber om att vi ska ses och som att jag skulle få turen att umgås en timme nån kväll här och där. När vi väl ses känns allt bra. Då förstår jag varför jag haft så bra tålamod med det här. Vi är ju bra vänner i grunden. Vi har ju utbyte av varann. Men ändå är det nåt från den andra sidan som inte är helt hundra. Är så pissed just nu. Sån här skit skulle man ha lämnat på dagis. Så välj själv. Either you're in. Or, you're out.