Jag trodde aldrig att jag skulle se nya sidor utav mig. Nu efter 14 år i samma kropp, jag trodde aldrig att jag av alla kunde vara så sur/ledsen/förbannad på samma gång. Iallafall, vaknade med en satans värk i magen. Då fick man kämpa sig upp till den lilla asken med ipren i. Men då kom man på att det brukar ta runt 30-60 minuter för det att verka. Jaha vad ska man göra då? Man kan ju knappt röra sig. Det är som att bestiga Mount Everest. Om man når målet är det en lika lång väg tillbaka.

Igår hittade jag min gamla dagbok ifrån 6:an, 7:an nånting. Egentligen borde man inte kalla den dagbok, mer som en diktbok. Jag var inte mycket för att uttrycka mig i text och ord då. Inte som nu när jag bloggar. Dikter är ju fortfarande texter och ord, men då kan det vara pang på. Känslorna får komma fram direkt, utan att man förklarar något. Oh.. jag kom ihåg precis hur jag kände när jag skrev alla dem. Jag var så liten och så oförstådd. Hade inte en blekaste aning vad kärlek kunde vara. Men kärleken då kan ju vara lika stark eller hur?

Nu är man några år äldre.. vissa sekunder tror vi att vi kan allt. Men i andra vill vi va små och leka i sandlådan. Eller gråta ut med ett gosedjur i handen. Har jag inte rätt? Ni ska veta att jag skriver detta när jag känner smärta. I både kropp & knopp.

Men jag fattar inte hur mina känslor kan associera allt till en grej. Att den grejen finns överallt, och tar över varenda liten bit av mitt liv. När jag väl fattar att den inte finns börjar jag storgråta och tar ut allt mot mina vänner som jag älskar mest av allt. Fast att den grejen inte förtjänar en enda tanke till..